When it all feels unreal
Ska jag skriva av mig eller ska jag fortsätta smälta in det, låtsas som ingeting låta mina tankar ta över min vardag.. ja det går inte riktigt just nu. Det går inte. För just nu är det så mycket som inte alls följer någon form av planering som någonsin var tänkt.
Ena stunden vill jag skratta åt ironin över det hela och andra stunden krypa ner under täcket och krama min kudde och önska jag vore fortfarande i dagis.
Men på något vis tror jag detta är just en del av hela planen som inte går att planera.
LIVET.
Den är så obestämd, överaskande och katastrofal. Men är det inte meningen med hela? Det är inte menat att det ska gå som man planerar, tänkt eller trott. Det är inte menat att vara perfekt. För vore livet allt vi önskade och helt perfekt vad vore meningen med att sträva efter paradiset.
För jag kände för att skriva av mig.
Tills nästa gång! Bye.