Livets tuffa år

Vad gör man när allt inom sig känns tomt? När livet känns ha fastnat? 
 
Det är tomt inom mig, min tro är väldigt svag. Den är svag på det viset att jag tappat allt det jag brann för, jag har tappat allt jag brukade göra och det känns så tomt för det är en enorm stor bit av mig som jag vet inte om jag saknar eller vad det är jag exakt känner. 
 
Det är inte lätt att sätta ord på sina känslor, sin förvirrning eller sitt liv. 
 
Det sägs att det brukar hjälpa om man skriver ner sina tankar, så man inte fortsätter älta på de, så att det blir kanske tydligare. Så jag vände mig till bloggen då jag brukar känna en viss ro i att skriva av mig här. Jag minns dock att jag brukar däremot vara mycket mer inspirerande för mina läsare men nu kommer med förvirrning och tomhet.. men jag är bara mänsklig. 
 
Jag måste säga att detta har varit så det senaste året. Jag har väntat och hoppats på en vändpunkt, trott naivt nog att den bara skulle slå mig och komma av sig själv. Jag måste jobba för den. Jag måste börja avlägsna det dåliga ifrån min vardag och återgå till det viktiga i mitt liv. 
 
Jag har en aning koll på exakt vad som behövs, men att det är så otroligt tungt och svårt att ta tag i det känns löjligt. Jag måste börja jag kan inte fortsätta sjunka på det här viset. 
 
Jag ska börja med att sätta upp delmål. Jag ska börja klara av dessa "små" mål vilket kommer få mig att uppmuntras och fortsätta fylla min dag och mitt hjärta med nyttiga saker. Jag måste sluta blicka bakåt, jag missar först min vardag och sedan förstör jag min framtid. 
 
 

...

Jag vill blunda och öppna ögonen om fem år. 
Dessa fem år verkar bli min plåga just nu. 
Jag vet det kommer gå över men det ser ut som de jobbigaste fem åren i mitt liv. 
Kunna avsluta studierna, ta examen.
Hitta sitt drömjobb. 
Kunna stå emot frestelserna. 
Kunna ha tålamod och tillit i att det kommer bättre. 
Kunna hoppa över misstag. 
 
Ångest, stress och sömnlösa nätter. 
 
 

When it all feels unreal

Ska jag skriva av mig eller ska jag fortsätta smälta in det, låtsas som ingeting låta mina tankar ta över min vardag.. ja det går inte riktigt just nu. Det går inte. För just nu är det så mycket som inte alls följer någon form av planering som någonsin var tänkt. 
 
Ena stunden vill jag skratta åt ironin över det hela och andra stunden krypa ner under täcket och krama min kudde och önska jag vore fortfarande i dagis. 
 
Men på något vis tror jag detta är just en del av hela planen som inte går att planera. 
 
LIVET.
 
Den är så obestämd, överaskande och katastrofal. Men är det inte meningen med hela? Det är inte menat att det ska gå som man planerar, tänkt eller trott. Det är inte menat att vara perfekt. För vore livet allt vi önskade och helt perfekt vad vore meningen med att sträva efter paradiset. 
 
För jag kände för att skriva av mig. 
 
Tills nästa gång! 
Visa fler inlägg